My place in space ;)

Denna helgen har varit mysig på något sätt. Jag har försökt koppla bort tankarna och på något sätt går det mycket bättre när jag inte är ensam, jag har ju alltid Nellie men när man går hemma så grubblar man en hel massa. I alla fall är jag sån... Och tror det är fler med mig faktiskt.

I lördags umgicks vi med vänner hela dagen. Först var vi hemma hos Emelie och Danne och jag snusade bebis Sååå söta dem är, deras lilla pojke är en månad gammal och så underbart söt. Visst blir man sugen men nej, jag ska inte ha fler! Jag kan låna dem och sen lämna tillbaka dem godingarna igen

Sen var vi hemma hos Tomas och umgicks med honom resten av dagen . Jätte trevligt!!! Och dem fick mig att koppla bort tankarna och även ge mig ett litet hopp om en lägenhet men vi får se. Jag hoppas, men vågar verkligen inte hoppas för mycket.

Igår julpyntade vi här hemma, det var meningen att vi skulle gå på julskyltning antingen i Dalby eller i Lund men det hann vi faktiskt inte. När vi väl kom igång med julstädning och julpyntning så rann tiden iväg.

Vi åkte i alla fall till kyrkogården igår och tände ett ljus på "farmor och farfars" grav. Att det redan gått 2 år sedan olyckan förstår jag inte... Saknaden efter farmor är enorm och jag hade behövt henne, VI alla hade behövt henne. Och det var ett stort steg för Jörgen att åka ut dit, han har inte varit där på många månader. Han har helt enkelt inte velat, det är en jätte jobbig tid nu även för honom!... och jag önskar att han hade haft ett större stöd än vad han har.  Men till dem som finns för oss alla vill jag ge e stor eloge!

Nej, nu måste jag fortsätta med mitt här hemma... En liten uppdatering från mig bara!

När man inte tror att det kan bli värre så nog faaan kan det bli det!!!

.... men tyvärr så känns det som att dem inte kommer ut, lite pyser ut men långt ifrån allt. Det känns som jag lägger locket på lite för att inte andra ska se hur dåligt det egentligen är. Jag kämpar på som den kämpe jag faktiskt är. Men det tar också emot mycket. Har ni någonsin, innerst inne känt er riktigt maktlösa när det kommer till era barn?! Då ni känner att ni misslyckats som mamma totalt och inte kan ge era barn den trygghet som dem behöver?! Och som jag givetvis vill ge till dem men som jag inte kan... Har ni känt detta då vet ni hur jag känner det... Och hur kommer man ifrån det?! Ångesten är övermäktig och jag brottas med det och tankarna om total förvirring dagarna i ända... Så bättre har det ju varit om man säger så...

Egentligen skulle jag skyddat detta inlägg, men om jag gör det nu försvinner allt jag skrivit och det orkar jag inte bara. Screw it! Precis som så mkt annat...